Åter igen står en Glengoyne på bordet för analys. Denna gång en utgåva vid namn Burnfoot. Det är tydligen vad destilleriet hette när det grundades år 1833. Man bytte sedan namn till Glengoyne år 1908. Den här finns inte på Systembolaget utan du får söka i taxfreebutiker runt om i världen där den i vissa fall t.o.m säljs i halvliters plastflaska. Läckert? Näpp, inte alls faktiskt.
Doft: Tydlig vanilj och övermogna bananer. Söt malt och en svag spritighet finns här också. Den har en lite oangenäm doft som påminer om tändsticksbrand. Lite svavel nästan.
Smak: Här visar sig päronglass, smörkola och lite svag mynta. Den är ganska platt och tunn, tyvärr samt lite ungdomligt spritig.
Eftersmak: Äpplena lever kvar, fast här har de tillbringat tid i ugnen och blivit en kanelkryddad äppelpaj. Vaniljsås flyter rikligt ovanpå. Inte jättelång, och relativt tunn även här.
Som en whisky i pluntan på golfbanan eller på fisketuren? Javisst, där funkar den. Det är dock ingen jag skvimpar upp i glaset när jag vill sätta mig och njuta en stund. Det finns mycket annat som är klart bättre för samma pengar.
Comments
Jag tycker att den var suverän. Väldigt lättdrucken och lite "smörig" i eftersmaken. Jag kan hålla med om att den kanske inte passade till en uppvisning utav klassiskt lag men väl till goda vänners lag.
RSS feed for comments to this post.